nittonhundra

the notebook

det spelar ingen roll hur många gånger jag har sett den satans filmen, det spelar ingen roll.

ett huvud som spränger av gråt och tårarna bara rinner rinner och rinner. herregud jag börjar nästan tro att det är något fel på mina tårkanaler, det är inte normalt att vara så blödig jämt.
men förbannat sorglig är den, och skådespelarna så ofantligt snygga att man inte kan låta bli att dras med.
för visst är det så... ju snyggare skådespelarna är, desto mer bryr man sig. det är vackra människor som syns, som fascinerar och blir intressanta, hur ytligt det än kan tyckas. i all fall för mig.

och the notebook.
ska nog avnjutas i största möljiga ensamhet, tystnad och mörker för att riktigt ge effekt. alltså de stunder då den oundvikliga sanningen om ens ensamhet och tröstlösa känsla av framtiden-är-hopplös kommer fram.

och usch,
nu är kudden blöt också.
en panodil på det så ska det nog ordna sig...

...eller ett avsnitt av gossip girl, fast risken är då stor att det istället blir dubbel dosering av huvudvärkstabletter och en ännu blötare kudde att sova på.
jag är ju för fan helt sanslös.