nittonhundra

sommaren har gjort hanna granholms livsstil ännu lite slappare än vad den normalt brukar vara, rutiner har försvunnit spårlöst och tidsgränserna pressats till dess yttersta. i mitt sinnesförvirrade, drömmande tillstånd som jag verkar befinna mig i nittionio procent av min vakna tid är jag dock SÄKER på att djupt inne gror en liten tidspessimistisk schemamänniska som älskar att ruta in varenda liten minut och kartlägga minsta fotsteg som tas utanför sängen.

därför gör jag samma sak som alla andra år före detta, och känner mig lika nöjd som alltid. inga mer sena möten, inga fler pinsamma dubbelbokningar, bortförklaringar, bortglömda telefonsamtal eller obesvarade sms, jag går till akademibokhandeln och  köper en almanacka.

hur kan jag vara så barnsligt glad över en så dum grej som att jag har köpt en ny almanacka? varför sitter jag halva kvällen och noggrant fyller i kiosktider med en färg, mödosamt byter rött mot lila och antecknar "travet", lila mot blått och pappas födelsedag, där måste jag lämna tillbaka biblioteksböckerna och titta, jag fyller ju år på en lördag! det måste ju firas med hela TRE olika färger och sen är det kom-ihåg och bra-att-veta, köpa ny deo och ring skattekärringen, bankmöten och gör-klart-det-här, till sist är fantasin ödelagd och jag börjar anteckna lediga dagar bara för att ha något att anteckna och sen tar färgpennorna slut.

nu sitter jag här med en pride-anteckningsbok och vet att jag aldrig mer kommer öppna de där jävla sidorna som kostade hundranio spänn för egentligen var det bara ett dåligt försök att låtsas som om jag är den där praktiska, tidspessimistiska, disciplinerade och välstrukturerade människan som jag borde vara.

som jag vill vara men på något konstigt vänster aldrig lyckas bli.

men almanackan är fin. rosa lack till och med :) om den sen får mig att gå upp ur sängen klockan åtta varje morgon och träna på regelbundna tider är det ju bara en trevlig bonus.